Nu är OS slut.
För den här gången. Nästa Os kommer att vara i London om fyra år.
Det känns bra. Jag skulle inte uppskatta idrotten om den skulle vara året runt, alla dagar.
Och tänk på alla idrottarna. De får en chans att ladda, misslyckas, lyckas, sätta upp nya mål och ge sej in i nya utmaningar.
För allting handlar egentligen om utmaningar.
Vardagliga utmaningar. De som får en att göra det man egentligen inte vill. Och svåra utmaningar.
De som man inte tror att man klarar av och som man inte vet förrän man gett sej in i utmaningen. Då det är för sent att ge upp.
Antingen lyckas man. Eller så misslyckas man.
Värre än så är det inte.
Se på Susanna Kallur, hon har borstat av sej gruset från sina knän och om fyra år då...
Idag har min mor och far kört bil hela vägen hit upp till oss. Den resan är en stor utmaning för dom.
24 augusti 2008
En liten utmaning, kan vara en stor utmaning
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
... och om fyra år så har hon problem med foten och kan inte vara med :P
Jepp, momma å moffa har fått sig upp:) ska svänga förbi där idag :)
Allt är egentligen en utmaningn mer eller mindre :) Det här är en ruskig utmaning. Hoppas du har det bra där hemma, du är saknad!
Åh, det var faktiskt länge sedan man var upp på jobbet och hälsade på er! Måste nog komma upp snart, och det är nog dels därför det är så skönt med nytt jobb - att jag har fått betydligt mer tid igen! :D Känns jätteskönt, hoppas att allt är bra borta hos er också! Jag kommer och kollar upp honom nån dag, men jag känner ju ändå lugnet när jag vet att du har sån bra koll på han ;)
Kram på er alla!
Skicka en kommentar