Att se sej själv...

Såg en dokumentär om diskuskastaren Stefan Fernholm.

Han verkade vara en oerhört driven kille, som visste vad han ville. Bli berömd och bäst på det han gjorde.
Men något gick snett. Han skadades i en arm och fick lägga ner tankarna på att bli kulstötare. Han satsade i stället på det han var näst bäst på. Diskus.
Där någonstans tror jag problemen började för honom. Han skulle bli bäst, trots att han inte kunde bli bäst. Han hade flera saker mot sej. Bland annat sin längd. Stefan var tydligen betydligt kortare än "snittdiskuskastaren".
Han ville bli bäst så mycket att han tog till otillåtna medel. Doping.
Han dog 37 år gammal.

Det slår mej, tänk om han sänkt ambitionen. Tänk om han tänkt "jag ska vara den bästa pappan" eller bästa grannen eller bästa vännen. Då hade han ju nått sitt mål. Och slagit sina personbästa flera gånger om. Och tagit världsrekord tusenfallt. För han var den bästa pappan för sina barn. Han var den bästa vännen för sina vänner.
Men han visste inte om det, för allt han tänkte på, var att vara den bästa diskuskastaren...