En liten utmaning, kan vara en stor utmaning

Nu är OS slut.
För den här gången. Nästa Os kommer att vara i London om fyra år.
Det känns bra. Jag skulle inte uppskatta idrotten om den skulle vara året runt, alla dagar.
Och tänk på alla idrottarna. De får en chans att ladda, misslyckas, lyckas, sätta upp nya mål och ge sej in i nya utmaningar.

För allting handlar egentligen om utmaningar.
Vardagliga utmaningar. De som får en att göra det man egentligen inte vill. Och svåra utmaningar.
De som man inte tror att man klarar av och som man inte vet förrän man gett sej in i utmaningen. Då det är för sent att ge upp.
Antingen lyckas man. Eller så misslyckas man.
Värre än så är det inte.

Se på Susanna Kallur, hon har borstat av sej gruset från sina knän och om fyra år då...

Idag har min mor och far kört bil hela vägen hit upp till oss. Den resan är en stor utmaning för dom.

Dina vänner e mina vänner och mina vänner e dina vänner...

Här är vi då...
Ett gäng med vänner. Några av Margitas vänner. Några av dem är också vänner till mej. Men nu är ju dom andra också vänner till mej för Margita är min vän och hennes vänner är ju mina vänner.

Facebook. Där blir också mina vänner, om du vill, dina vänner. Där får man veta vilka vänner som borde bli mina vänner och vilka vänner som redan är mina vänner. "Flest vänner i facebook får komma på mitt party" var det någon som sa häromdan. Där gäller kvantitet.

Mina vänner delar jag gärna med mej av. Dom håller kvalitet.

En av mina vänner fyller år idag. Jag är ju också hennes vän. Jag fyller oxå år idag! Grattis!

Att se sej själv...

Såg en dokumentär om diskuskastaren Stefan Fernholm.

Han verkade vara en oerhört driven kille, som visste vad han ville. Bli berömd och bäst på det han gjorde.
Men något gick snett. Han skadades i en arm och fick lägga ner tankarna på att bli kulstötare. Han satsade i stället på det han var näst bäst på. Diskus.
Där någonstans tror jag problemen började för honom. Han skulle bli bäst, trots att han inte kunde bli bäst. Han hade flera saker mot sej. Bland annat sin längd. Stefan var tydligen betydligt kortare än "snittdiskuskastaren".
Han ville bli bäst så mycket att han tog till otillåtna medel. Doping.
Han dog 37 år gammal.

Det slår mej, tänk om han sänkt ambitionen. Tänk om han tänkt "jag ska vara den bästa pappan" eller bästa grannen eller bästa vännen. Då hade han ju nått sitt mål. Och slagit sina personbästa flera gånger om. Och tagit världsrekord tusenfallt. För han var den bästa pappan för sina barn. Han var den bästa vännen för sina vänner.
Men han visste inte om det, för allt han tänkte på, var att vara den bästa diskuskastaren...