När man är mormor -som jag med lycka kan säga att jag är- är jag ju också mamma.
Att vara mamma är inte så lätt alla gånger. Genom åren har det varit många duster -som alla troligtvis varit till godo, för resultatet har ju blivit minst sagt bra! Dessa duster tänker jag ibland, med ett leende, tillbaka på.
Min kära dotter var i de tidiga tonåren. En tid då man utåt sett vill vara perfekt, men insidan slits mellan en barn och en vuxenvärld.
Hon stod längs upp i trappen och skrek. Jag stod längs ner i trappen - och skrek.
Jag minns inte alls vad diskussionen rörde sej om, men jag minns känslan. Känslan av orättvisa. Jag ville ju bara väl.
Orden hon sa har liksom etsat sej fast:
"Du behöver inte lyssna på det jag säger, bara låta mej säga det. För du vet ju att jag inte menar det jag säger"
Så är det. Ibland måste man få ur sej skiten. Rensa. Då gör man det med någon man är trygg med. Någon som man vet finns kvar. Det är kärlek det.
Idag fyller min kärlek 22 år. Grattis gumman!
12 september 2008
Tanken är i dåtid, nu
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tror ja kan berätta vad de handlade om, de var en tjurig sandra som inte orkade gå ner för trappen med ditt bankkort utan tykte att du skulle gå upp och hämta de.. *skratt*
Hjälp 22år, vilken tant ja är!
he he ...var det så det var...inte e man tant så länge man kommer ihåg saker å ting! ;-)
Skicka en kommentar