Grymt blött regn

Jag hör ett lätt grymtande från sovrummet. Det är kväll och jag sitter i datarummet, klockan närmar sej spöktimmen. Jag är ensam. Roger är på jobbet i Sikfors sedan i måndags. Jag tittar ut genom fönstret. Det är mörkt. Till och med himlen är mörk trots att vi bara är i mitten på juli. Regnet öser ner och slår hårt mot rutan. Några droppar leker tagen och strålar samman till en, som sedan sakta rinner ner och dör ut.
Nu! Nu hör jag grymtandet igen. Fem i tolv. Den lilla rysning som kryper längs ryggraden blir ännu mer påtaglig.
Jag tänker tanken, kikar försiktigt in i rummet. Och japp! Han har gjort det igen.
Hunden. Koffie. Han har torkad av sej det blöta regnet på pälsen i MIN säng!
– Grymt, sa han och ger mej en kärleksfull blick då han tassar iväg till SIN säng.