Endast i mörker kan man se ljuset

Earth Hour.
Nu sitter jag här, ensam i mökret. Nja, det är inte helt mörkt för jag har tänt ljus. Många ljus. I ärlighetens namn är det riktigt mysigt. Och det känns bra. Även om ingen mer än jag och hunden ser mörkret känns det viktigt. Jag får på något vis stryka under att jag står för, viljan att förändra världen. Vi håller på att utarma jorden. Suger all must ur den. Vi måste reagera och göra saker som får andra att få upp ögonen...

Nu har ett ljus slocknat, men det gör ingenting för det är två ljus kvar som brinner. Den ena med en mera flämtande låga än den andra. Men båda brinner för framtiden. Inte min framtid. Den är lugn och trygg. Utan mitt barnbarns och hans barn.
Förr i tiden sparade man pengar så att barnen kunde ärva föräldrarna då dom var borta. Man tänkte på sina efterlevande, nästan mer än på sej själv. Tänk om vi också kunde göra det. Leva på gränsen, för att våra efterlevande ska kunna leva i samma härliga vinterlandskap. Kunna känna vårsolen värma mot kinden och få ro ut på en sjö en sommardag, höra ljudet när vattnet slår mot skrovet. Kluck, kluck....

Ett ljus kvar. Men det känns fortfarande ljust. Ögonen har liksom vant sej. Klocka är 21.28. Två minuter kvar på Earth Hour. Men jag tror jag ska gå över tiden. Det får bli Eath Hours för mej. Inte bara för att det är mysig och känns bra. Lite ström sparar man ju och det har man ju sett hur mycket det lilla blir till slut om det upprepas, om och om igen. Se bara på telefonräkningen. 0.63, 0.14, 0.23, 0.45, 0,11. Och så längst ner i sammanfattningen. 1 135. Så jag har bestämt mej. En timme blir åtminstone en och en halv. Inte för min skull, utan för mina efterlevande...

Nu slocknar snart det tredje och sista ljuset. Men det gör inget. Jag tänker på en dikt ganska ofta brukar tänka på. Vet faktiskt inte vem som skrivit den. Säkert någon känd som man borde kunna. Men det spelar ingen roll. Det är innebörden i dikten jag vill få fram....

Var inte rädd för mörkret ty däri finner man ljuset.